Jag är förvirrad. Förvirrad till tusen - minst..

Varför känns det som att jag lämnar allt i sticket bara för att göra min egen lycka?

Ibland är jag så elak trots att jag inte har någon rätt.

Det är nästan som att det finns något ilsket litet djur inuti mig som bara måste få komma ut,

till varje pris.

Tyvärr så är det oftast dom man älskar man agar och fan vad jag skäms över det.

Kan det inte uppfinnas något litet piller eller något som helt suddar ut den temperamentsfulla delen av mig, det hade varit så himla praktiskt när jag beter mig såhär?!

Den värsta biten är nog dock att ursäkter slutar betyda när dom kommer för ofta. Snälla, tröttna inte.

Dramatik dramatik dramatik. Finns det något annat i den kvinnliga delen av universum?

Jag vill inte längta efter att få lämna det som trots allt varit mitt hem 10 månader.

Älskling älskling jag saknar dig!

<3

Jag hatar att du är så upptagen jämt.

Att du alltid har en fullspäckad kalender där jag i princip måste boka tid för att få rum.

Hur skall jag då få plats senare. Utan att "belasta" dig.

Inte fan vet jag.