och på något sätt kan jag inte låta bli att bli ledsen.
Jag är lite svartis på att hon åker hem men samtidigt vet jag att det kan bli jobbigt för henne.
Hade det vart jag så hade jag nog varit förvirrad,
därför är jag rädd för när det är min tur om ca 6 veckor.
Kommer jag att bli glad eller ledsen för att det är annorlunda?
Kommer jag att förstå att jag inte hör hemma där längre,
eller att det är där jag borde vara?
Jag tvivlar på det sistnämnda,
för det jag älskar finns inte där längre.
Det livet är slut på något sätt.
Nej usch, förlåt.
Nu skall jag inte deppa mer utan vara lite ytlig och kolla på top models.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar